Jkeln

Som en gammal isbelupen drake ligger Jkeln tung
Och vitgrnraggig nedfr branten mellan tvenne toppar
Stjrten lindad runtom hgsta
Spetsen, buken spnd och stinn
I fjllets kittel
Ryggen krnt av mittmornens s
Svart och knlig

Ner mot daln han strcker lngsmal nos med rynkigt
Skinn till lppar, vita tnder grina dr imellan
Genom Jkelportens svarta hl rinner ur hans
Gap en lerig strm
Taggig kam p hjssan, mrka grumligt grngr gon
Stelt han stirrar ver dalen ner
Trycker nosen vdrar mot
Marken mellan tassarna vars mrka klor
Skymta fram ur vt smutsgr ragg

Smvxt ttling av sin jttestamfar, istidsdraken
Fader Jkul sjlv
Han som strckte stjrten upp
Mot polen ramarna mot blockberg och ural
Han som ver fjll och sltter vrkte sig
Krlande och vltrande

Han som fyllde hav och sjar
Rev med klorna rispor i de hrda hllar
Gnagde klipporna och pressade
Bergen samman med sin tyngd

Han som skvlade och lade de sagoskogar
Grna paradis
Blste med iskall andedrkt bort
Allt som levde, blommande och lyste