Till flickorna på Upplandsgatan 71 från fiaskot mittemot

Jag kan se den där jag sitter vid mitt bord och häller i
Här får jag gråta i min lönndom åt all tid som går förbi
Här på krogen sitter någon som trott sig haft talang
Men talangen var ett hål i en arm Ja jag satt där på krogen
Redan vintern 92 och sagorna jag viska var dom
Samma nu som då Ja sagorna om sagor berättar samma
Nu som då Om det berg som vår kärlek byggdes på

Där gick två svikna flickor genom ett regnigt Vasastan
Två arga unga kvinnor som nyss har varit barn
Min bekännelse är trasig och den är långt mer än lätt
Jag ser mig själv i fiaskot som krävde sin tribut
Vår saga har sen länge tagit slut

Har alltid gått så fel men trott att jag gått rätt
När jag springer upp för trappan till Upplandsgatan 71
En liten pojke öppnar dörren han säger jag är du
Så tar han spjärn emot det vatten som inte gått ännu
Å jag minns vi brukar leka pappa knackar på
Och då sprang ni efter mamma ni underbara två
Barn för tidigt vuxna ni knackar på idag när en pojke öppnar dörren som är jag

Så skrik nu mina flickor skrik nu allt ni kan
Till stackarn där i regnet som ville vara sann
Min bekännelse är trasig och den är långt mer än lätt
Och jag ser mig själv i fiaskot som krävde sin tribut Vår saga har sen länge tagit slut