Bakom de ensammas gardin
Hon sitter tyst invid sitt fönster
Och spejar ut mot stadens torg
Här lever minnen av en barndom
Den som aldrig återkom
En tår har droppat ner på bladet
I den minnesbok hon bär
Hon torkar varsamt sina kinder
Hon inget mer begär
Han lyfter långsamt upp servetten
Torkar kaffet som han spillt
Genom fönstret hör han gatans larm
Det hugger i hans barm
Han minns den tid då kärlek levde
Då när hemmet sjöd av liv
Nu ensamhetens klockslag råder
En känsla ond och intensiv
Bakom de ensammas gardin
Där många sorgsna känslor lever
Där rinner livets stearin
Från falnande lågor
Bakom de ensammas gardin
Där tystnadstimmar råder
Där spelar själens violin
De falska toners plågor
Bakom de ensammas gardin
Det fladdrar till i ljusets låga
Det som nästan brunnit ner
Ja, då var åter dag till enda
Kanske kommer inga fler
Hon torkar åter sina tårar
Och tänker tur att ingen ser
Jag ber för evighetens vila
Jag önskar inget mer