Vänner

Nu sitter han och sjunger igen,
skäms för sin skrattande dvala
och du ber honom tystna igen
och låta händerna tala.
och han ler och förvandlas som pojkarna gör
när inget finns att teatra inför.

Och han tror han är förälskad igen
det är så mycket i skallen.
men när du säger "godnatt kära vän"
står du påklädd i hallen.
Och du går, och han krymper som pojkar blir små
när dom är nakna med kläderna på.

För du, såg mer än min fåfängs gitarr,
du slet av en dräkt av en narr,
och lät mina bjällror få falla.

Som nu, när teater känns något befängt ,
i gryning när krogen har stängt,
faller bjällror från alla.

Men mörkret faller bittert igen
så han skrattar med ljuset.
Och du gråter i tystnad igen
med alla häxor i huset.

Och han ringer och säger att "det mörkret du ser
gör att stjärnorna märks lite mer".
Så han sjunger sina sånger igen
och du ler åt hans iver.
Och när du säger "det ljusnar min vän"
ja då sitter han redan och skriver.

Att ljuset blir större när natten tar form
och värmen blir mer värd i storm.

Och du, tog del av min fåfängs gitarr,
du skratta med enfaldens narr.
Två clowner som vråla i natten.

Som nu, när teater känns mer relevant
när det enda som är mörkt som är sant
Förstår jag de flyende skratten.