Kedjebrev

jag hade nästan glömt ditt tegelhus
men kvällen kom med samma bleka ljus
plötsligt minns jag stanken av
min godtrohet igen
en vän som inte riktigt var en vän

ett sött och billigt vin i dyr karaff
en bitter känsla sitter av sitt straff
det blåste mellan husen
vi tog varsitt håll i snön
natten när den feta damen sjöng

sångerna blev kedjebrev man hör
när molnen hängde tunga ovanför
att lämna tystnaden och alla lögner
utanför

ett ograverat slag av vigselring
be en bön, du losar ingenting
ensamhet är kvicksand
det blir svårt att köpa mjölk
ett skämt som inte slutade som ett skämt

ett löfte om att aldrig bli som dom
ett hem som alltid måste göras om
varje gång jag blundar
växer rötter på mitt skinn
en enhet som har slutat andas in

sångerna ...

jag lämnar alla spekulationer nu
vad du beror på vet nog bara du
jag putsar på fasaden
till ett övergivet hus
innan ögonen kan vänja sig vid ljus

sångerna ...