Catullus och jag
Catullus var poet i Rom för länge länge se'n,
ömmast och vulgärast bland poeter,
tjugo sekler senare blev han min bästa vän
på grund av skandalösa hemligheter
som vi faktiskt liksom dela' jag och han
om den kärlek som förtigit sitt namn
på grund av hycklande och pryda kyrkofäder
som lät bränna böcker, häxor och förvekligade män
och fördömde alla friare seder.
När Catullus var en batting på tolvtretton år
gjorde Spartacus och slavarna revolt.
Fast de blev upphängda på kors satte de ändå vissa spår,
för Rom var splittrat se'n och lite mindre stolt.
Det kom grus i deras klassmaskineri
och fastän de behöll sitt slaveri, och sitt toppstyrda familjeideal,
blev patriarken lite knäckt, barnen uppförde sig fräckt
och det blev läge för en lösare moral.
GAIUS CATULLUS, gudomlige poet!
Inflammera mitt sinne, berätta vad du vet!
Lura mig att skratta, ge mig feber av begär
av dynamiken i din vokabulär,
för jag leker och jag lär med en vulgär visionär
som frossar, gråter, älskar och svär!
Hans kärlek till Lesbia är synnerligen känd,
den finns det hyllmeter av uppsatser om.
Likväl rumla han i säng med alla möjliga män
som Juventius, Licinius och dom.
De var ömsinta, som omskrivningen löd
och kysstes och vänslades med glöd,
för inom ramen för lek och poesi
var det lika kultiverat med strofer, skratt och vin
som galant och delikat sodomi.
Catullus' bok med dikter kom ju före Gutemberg
så det fanns inte särskilt många exemplar
och när påvar och prelater tagit ställning till hans verk,
fanns det, hör och häpna, ännu färre kvar!
Pedicare, irrumare och slikt ansågs länge vara alltför specifikt
så vissa dikter påstods bara va' fragment...
Några rodnade av skam, andra fick sig ett gott skratt
inför dessa skabrösa dokument.
Jag hittade hans dikter en sextiotalsvår
och då steg både blodtrycket och saven.
Jag var kåt och nyfiken och fyllda fjorton år
och han förförde mig från andra sidan graven,
sedeslös och urartad som få, det tycker nog tyranner nu som då,
som i Tyskland nittonhundratrettitre,
där de förstärkte hierarkier, förbjöd fantasier
och tog ner tavlor som man inte fick se.
Fast visst var romarrikets erotik en smula rå,
både maktgalen och manligt brutal,
så att folk längta' efter kyskhet det kan man ju förstå,
om de var slavar eller kvinnor eller barn...
så det fanns grogrund för en blind moralism
och en torftig fortplantningsrationalism,
förklädd till gudomliga dekret,
trots en och annan ljus idé av en viss nasaré,
en liten judisk timmermansprofet...
De kristna var rebelliska och envisa i tron
så Rom bytte taktik och tog det kallt.
Kristendomen utnämndes till statsreligion
och därmed började dess nedgång och fall,
ty fast den växte och snart blev monstruös
var den knappast längre särskilt religiös
utan snarare en blodtörstig tyrann
som i mer än tusen år satte eld på kättarbål
och lyste konstnärer och forskare i bann.
Men Vatikanens gamla getter med sitt enfaldiga gnäll
förlorar mark nu till en hednisk gudinna.
Eros och Afrodites konst är aldrig rationell.
Var den det, skulle den snarligen försvinna.
Dårskapen är kärlekens natur, överlever sekler av censur,
bevarar mänskligheten inom oss,
håller elden vid liv, gör poesin explosiv
fast poeten själv är knappt mer än ett bloss.
GAIUS CATULLUS, gudomlige poet... (etc)